Kartago

HUR ALLTING BÖRJADE EN DAG 1978

Rolf Classon har i år varit verksam som förläggare och utgivare av tecknade serier i 30 år och därmed varit med och påverkat den svenska serieutvecklingen som få andra. Han har publicerat över 400 böcker av 50 av våra främsta serietecknare. Han har undervisat i tecknade serier vid Konstfack. Han har fått fler svensk bokkonst-, adamssonstatyetter- och urhundenpriser för produktioner han medverkat till, än han kan hålla reda på. Han har startat publikationer som Motorcykelmagasinet MCM, Kosmopolit, nystartat MAD, tidningen Hjälp och framför allt startat och drivit tidskriften Galago under 25 år. Han startade FAT ? Föreningen alternativa tidksrifter i samarbete och satt under fem år i styrelsen för Presam (tidningsdistributör innan Tidsam).
2005 erhöll han Sveriges Författarfonds stora Premium ?som belöning för insatser som främjat svensk litteratur.?

Sommaren 2008 besöker jag Rolf Classon på den grekiska ön Naxos, där han har ett hus sedan drygt 20 år. Naxos är känt för sina fantastiska sandstränder, men huset ligger en femtonminuters biltur upp i bergen med utsikt över en prunkande dal, vars bördighet förvånar eftersom de kykladiska öarna är kända för sin torra och kala natur. Till min förvåning finns till och med ett litet vattenfall utanför Classons vita hus och jag kan inte låta bli att undra hur han hamnade här.

När jag var ung var jag ute och reste en del och eftersom man aldrig hade några pengar, tog jag vilka jobb som helst, det gjorde att man stannade längre på vissa platser, till slut hamnade jag på Naxos och där jag fick jobb tavernor, men också på potatis- och melonfält. Av en slump började jag även hjälpa några grekiska bönder att sälja tomter till tyska och engelska turister och det slutade med att jag själv efter tio år köpte ett gammalt hus för drygt hundratusen kronor. Under mina första år i grekland bodde jag alltid vid havet, men det här stället låg uppe i bergen och var som ett orört paradis. Det var så osannolikt på något vis, med all sin grönska och sin tidlöshet. Alla i min omgivning var så negativa till att jag skulle köpa det, mina föräldrar, mina vänner och även banken där jag till slut lyckades låna pengarna. ?Det här är nog den sämsta affär du kan göra, när ska du hinna åka dit? Köp nåt i Sverige istället, ? sa man till mig.

Men man ska inmte lyssna på goda råd, särskilt inte om de kommer från ekonomiska rådgivare. Det är är bättre att gå på magkänslan. Husköpet har blivit en av de bästa sakerna jag gjort i livet, inte bara ekonomiskt, utan mina barn har växt upp här periodvis och det har blivit en viktig kontrast till livet i Sverige. Huset har även under åren varit ett andningshål för några av Sveriges främsta serietecknare.

Rolf Classon tar fram den vältummade och slitna gästboken, som ser ut som en vacker inbunden skolbok från 30-talets Grekland. Vilka av tecknarna har varit här?

Titta här, här har vi teckningar och berättelser om äventyr på Naxos av Charlie Christensen, Lena Ackebo, Martin Kellerman. Classon bläddrar ivrigt vidare: här är en motorcykeldinosaurie av Joakim Pirinen, och här är Max Andersson, Thomas Olsson, Olle Berg. Lägg därtill en rad författare, fotografer, musiker och konstnärer som bott här, så gör det gästboken till ett ovanligt dokument över vår tid. När mina yngsta barns mormor var här, blev hon förskräckt över att småbarnen satt och ritade huvudfotingar i boken. Hon tyckte att vi skulle ta den till Stockholm och donera den till Kungliga biblioteket ?det är ju kulturhistoria?, som hon uttryckte det.

Det verkar som om du kommer dina tecknare väldigt nära, du blir nära vän med dem.
Ja, det där kan faktiskt bli ett problemen. Det finns liksom ingen medelväg där det är helt i balans. Man har en tuff affärsrelation där jag sitter på pengarna, som ofta handlar om hela tecknarens ekonomiska grundstomme, samtidigt som man kommer varandra väldigt nära som vänner. Det är svårt att hantera. Jag tycker att förlagets skyldighet är att ställa upp på tecknaren är oerhört viktig, man ska se till så att upphovsmannen tjänar pengar, får arbetsro och en chans att blomma ut i skapandet. Att teckna serier är ett mycket ensamt och krävande yrke, att skriva är säkert svårt men, att BÅDE skriva och rita på samma gång är psykiskt ansträngande. Jag tror att det var Pirinen som sa en gång att en förläggare har många författare, men en författare har bara en förläggare. It sums it up pretty well.

Om vi går tillbaks trettio år i tiden runt 1979. Så startade du och Olle Berg och Kerold klang Galago. Hur kom det sig att tre killar i 20-årsåldern gjorde det och hur gick det till?

Man drivs framåt av nyfikenhet och ångest. Själv jobbade jag som brevbärare och kände en frustration över hur mycket skit man var tvungen att lägga i folks brevlådor i form av reklam och snaskiga skittidningar. Vi var ett gäng i skolan som gjorde musikaler, super-8 filmer, vi ritade eller klippte ihop collage, vi gjorde egna små diktsamlingar. Vi hoppade på allt som rörde på sig. Vi vill lämna spår efter oss, vi brann för att förändra samhället. Majakovskij, Bulgakov, Baudelaire, Robert Crumb och Fabulous Furry Freak Brothers var våra hjältar. Men vi hade inga självklara forum att framträda i. Det var en tid utan internet, youtube, facebook, bloggar, websidor eller print on demand. Vi arrangerade happenings och fester i olika former där alla som gjorde någonting överhuvudtaget som syntes eller lät nåt fick uppträda. Jag framträdde tillexempel tre år i rad på en alterantivscen som hette Ny Scen i Göteborg med att läsa dikter till ackompanjemang av experimentella, skitjobbiga musiker. Man uppträdde där det fanns en chans i vilket sammanhang som helst. Från mitten av sjuttiotalet hade vi en märklig förening som hette ?Föreningen Palmätarna?, vi hade lånat konstakademiens lokaler Mejan på Jakobsgatan och kört fantastiska fester. Ett sidospår vi hade, var att på natten efter festerna riva väggar därnere i källaren och försöka hitta de hemliga tunnlar som lär finnas under strömmen och som leder till Riksdagshuset och ända bort till Slottet. Underjordiska gångar grävda under 1500-talet. Vi lyckades aldrig, mest beroende på att vi var så packade och påtända den tiden på dygnet, men andra kanske har gjort det idag, det vore roligt att veta. Hur som helst fick vi ihop en summa på 16.000 kronor, 1978 satt och diskuterade vad vi skulle gör med pengarna. Några ville köpa en gård i Provence, andra ville köpa en nerlagd gasklocka i Värtahamnen. På något sätt lyckades jag och Olle Berg och Kerold Klang förmå alla i föreningen att gå med på att ?låna ut? pengarna till oss så att vi kunde trycka en tidning.

Den främsta orsaken till att vi verkligen ville göra en tidning var att Olle hade kommit in på Konstfack. Där fanns det resurser i form av vaxmaskiner och reprokameror. Så lärde vi oss att göra tidning. Dessutom var ju huset fullt av skapande människor i form av fotografer, tecknare, målare, grafiska designers med mera, som alla fick bidra till vårt tidningsprojekt. När vi efter ett drygt år var färdiga med det första numret av tidningen, som skulle heta KRAX, och precis skulle gå till ett tryckeri. Fick vi plötsligt till vår bestörtning se att Aftonbladet just haft premiär för en ny tecknad serie om en kråka som hette J.P. Krax av Jeff Mac Nelly som handlade om en tidningsmurvel! Grejen var att den var ganska kul också. Vi insåg att vi snabbt måste byta namn på tidningen. Vi satt och bläddrade i Djurens Lifv av Brehm med gamla fina xylografier av konstiga djur. Vi fastnade plötsligt för en liten halvapa som stirrade på oss med sina enorma ögon? den hette Galago.

Men jag vill bara säga att det här med att uppträda i olika former hängde ju kvar i alla år med Galago. Galago blev ju något av en institution på Hultsfred de första fem åren av festivalen, med våra framträdanden på stora scener och galagofesterna i samband med bokmässan i Göteborg blev ju legendariska. Där framförde vi år efter år något som kunde påminna om dadaisternas upptåg i början av seklet, små teaterstycken, performance, vi framförde egna sånger, höll brandtal mot präster och kapitalister. Idag när Galago eller för den del Kartago arrangerar en fest så är det liksom ingen känsla längre. Men får en öl i handen och sen sitter en disc-jokey på en pall med byxorna nere vid knäna och lirar låtar som man hört förr.

Sålde ni bra av det första numret av Galago?

Vi tryckte 3.000 exemplar vilket kostade oss 37.000 kr och vi hade skulder kvar i sju år på detta första nummer. Det var Federativs tryckeri som är ett väldigt schysst tryckeri som ägs av syndikalisterna som gör tidningen Arbetaren, eller iallafall, så var det då. Vi gjorde små avbetalningar när andan föll på, men inte gick det fort. Det var samma sak med all de första 4 numren, skulderna till olika anarkistiska tryckerier växte med åren. Det tog ungefär ett år för oss att få ihop material och sätta ihop varje nummer. Varje nummer trodde jag att det var det sista. Men det var en berusande känsla av frihet. Vi fick göra vad vi ville, precis vad vi ville! Till det andra numret fick vi ett större bidrag från Olles pappa som var ingen mindre än Rit-Ola, och det är ju en ganska fascinerande tanke att en av de främsta svenska serietecknarna genom tiderna var med och räddade Galago.

Hur distribuerade ni ut tidningen?

Vi gick ut och sålde på gatorna. Det hade vi bland annat lärt oss av tidningarna PUSS och kulturmagasinet Vargen som sålde sina tidningar på gatorna, de var båda något av förebilder för oss. Favoritplatsen var Tehuset i Kungsträdgården och almarna som vi några år tidigare hade ockuperat och räddat. Fast man fick ju liksom aldrig in så mycket pengar att det blev tillräckligt för att trycka nästa nummer. Vid något tillfälle läste jag i Bild och Bubbla att kulturrådet just hade instiftat en ny litteraturstödsform som skulle stödja svenska tecknade serier i bokform och i tidningar, som motvikt till den amerikanska dominansen. Vi skickade in en ansökan som hette ?Bröderna Brothers? och innehöll tecknade serier av Joakim Pirinen och Olle Berg. Men vi drog tillbaks den innan den hann komma upp på något möte och istället skickade vi in en bok bara med Pirinens serier, som vi några månader senare gav ut med titeln ?Välkommen till Sandlådan?. Det var den första boken jag gav ut.

Olle skulle komma med sin bok senare var det tänkt. Sen kom vi ut med några titlar till och dessutom fick vi in Galago på pressbyrån och jag gick runt i bokhandeln och sålde in böckerna: ?jamen om du tar 20 stycken istället för 5 så får du 15 procents rabatt! Och full returätt? slängde jag in om de tvekade. Jag kände mig som en sån där knivförsäljare på Drottninggatan som ropar, ?? så slänger jag med en diktsamling också vid snabb affär? När sedan Socker Conny kom och Akademibokhandeln plötsligt efter två månader ville ha 1.000 ex av boken på momangen, insåg jag att jag kanske skulle säga upp mig som invandrarlärare på Studiefrämjandet och ägna mig heltid åt detta. En dag i mars 1983 kastade mig ut i det okända och satsade allt på Galago och Tago Förlag. Från den dagen har jag levt på att ge ut tidningar och böcker. Det är det bästa jag har gjort. Man får inte vara rädd här i livet ? det är bara att kasta loss och segla ut på öppet hav.

Hur togs tidningen emot på den tiden?

Man ska komma ihåg att motståndet var kompakt i det politiskt korrekta Sverige på den tiden. Man tyckte inte att Galago var en rumsren tidning. Den var alldeles för flummig. Och många sa åt mig att det var sjukt att jag trodde att jag skulle kunna leva på sån skit. Folk i min radikala omgivning blev förbannade!

När vi drog igång Galago var tecknade serier något som föraktfullt kallades populärkultur och likställdes med kioskdeckare eller tantsnusk. Serier var något som riktade sig till illiterata personer som inte kunde läsa. Litteraturkritiker som Mats Gellerfelt kallade serierna i Galago för puerila. Och stofiler på seriefrämjandet, tyckte nånting i stil med att ?i Galago skär modernismen och de avantgardistiska serierna fram som en farsot och förstör branschen?. Det var faktiskt som om vi bröt ny mark och det största motståndet kom från dem som skulle sprida böckerna, nämligen bokhandlare och bibliotekarier. De vägrade att ta in våra böcker. Serier skulle vara för barn, menade de. Men Klas Katts ångestfulla svärta, Lena Ackebos vinpimlare, Socker-Connys hejdlösa jonglerande och Lasse Hillersbergs puffande storfamilj passade ju inte in på barnavdelningarna, det var direkt olämpligt att ha dem där. I kulturrådets riktlinjer stod det att seriestödet skulle gå till ?svenska serier för barn och ungdom?. Det har man ändrat nu, till att ?Stödet avser tecknade serier för barn, ungdomar och vuxna. Serier för barn, svenska originalserier och debutanter prioriteras.? Det är ju fortfarande en ganska märklig formulering ?för barn, ungdomar och vuxna? jaha - vilka finns det som de inte är riktade till då? Djur eller? Tänk om man skulle ha samma kriterier för dramatik, film eller litteratur? Så det finns fortfarande kvar lite av den här barlasten, den här märkliga synen på denna konstart som heter tecknade serier. För spel, dvd-filmer, böcker, teater och för film finns det ju alltid redaktörer på alla dagstidningar, men inte för tecknade serier. Den dagen det kommer blir det lättare att få in svenska kvalitetserier i dagstidningarna istället för den gamla amerikanska skämt- och hjälteserierna som lever ett tynande liv på våra seriesidorna idag.

Men det ska sägas, att samtidigt var det många som drog en lans för denna nya typ av serier, som kom att kallas för ?vuxenserier?. Bokmässan i Göteborg bidrog en hel del, med den evige eldsjälen Sture Hegerfors i spetsen, och framför allt betydde Dagens Nyheters seriesatsning med DN:s gästserie mycket. Den startade 1985 med Nisse Larsson som hängiven redaktör och höll kanske på i tjugo år. Kulturrådet gav redan från början, trots riktlinjerna, stöd till i princip allt som Tago Förlag, som vårt förlag fick att heta, gav ut. Utan kulturrådet hade den svenska serierevolutionen inte kunnat genomföras. Snacka om en kulturpolitik som gett resultat.

Vi återupptar intervjun några månader senare hemma hos Classon i Kummelnäs, norra Nacka. Han bor i en sommarstuga med utsikt över en sjö där det nu på hösten fiskas kräftor. Han berättar att den snart ska rivas och istället ska det byggas ett permanentboende. Hur är det med de svenska serierna idag? Hur tycker du att den svenska seriescenen har förändrats under åren.

Jag tror aldrig vi har haft så många oerhört duktiga serietecknare i Sverige som idag. Det är som om det kommer fram flera riktiga begåvningar från serieskolorna än någonsin tidigare. Det publiceras fler serieböcker än någonsin och de är samtidigt med internationella mått mätt oerhört starka. Tecknade serier får förstadagsrecensioner, de tas upp på kritikerlistor, säljs i större upplagor än mången nobel roman. Seriescenen Sverige har förändrats på ett revolutionerande sätt! Jag tycker verkligen att det är dags att vi får en serietecknarlinje på högskolenivå på konstfack eller någon liknande institution. Tecknade serier är en etablerad och starkt expansiv kulturform. Ungdomar, mogna kvinnor, gamla gubbar, barn, tjejer och killar ritar serier idag. Unga ritar serier istället för att som jag när jag var ung, skriva dikter för byrålådan. Det är något ännu större på gång nu känns det som.

Vad menar du med det?

Tidigare när det växte fram en rörelse underifrån, som till exempel FNL-rörelsen eller för den delen hela vänsterrörelsen, använde de sig av den mest progressiva kulturyttringen just då, nämligen teatern, för att få fram sitt budskap. Idag har den tecknade serien fått den rollen. Serien är den främsta uttolkaren av samtiden och på samma gång det effektivaste sättet att förmedla ett budskap. Därför har vi till exempel fler intressanta kvinnliga serietecknare än killar idag, eftersom feminismen är den starkaste folkliga rörelsen i samhället. Samtidigt ser vi hur alltfler små fantastiska förlag poppar upp. Jag är förvånad över att det ännu inte finns fler avdelningar eller redaktörer på de större förlagen som fångar upp den här strömningen, men det kommer, sanna mina ord! Om tio år har Bonniers, Norstedts, Prisma, Natur & Kultur, och allt vad de heter, inrättat riktiga avdelningar där man ger ut tecknade serier.

Vissa av dina tecknare som Martin Kellerman och Charlie Christensen har slagit med en gång. Hur viktigt är det att våga satsa och bygga upp ett författarskap?

Det är inte riktigt så att någon har slagit igenom med en gång. Martin hade en lång vandring på Galagos Golgataredaktion under tio år och ritade enormt mycket skämtbilder och annat, innan han slog igenom. Och Charlie provade sig fram med många olika stilar och berättelser innan han i badkaret plötsligt såg Arne Anka. Det intressanta med dessa båda är att är att när det verkligen blev bra, kom det ur ett vredesmod. De hittade sina figurer plötsligt och oväntat en dag, när de minst anade det. Jag tycker att det påminner om den stora kärleken här i livet, man drabbas av den när man minst anar det. Riktigt bra blir det inte förrän tecknaren delar öde med det han eller hon skildrar. Det måste angå flertalet. Man måste hitta den där historien som brinner inom en. En förläggare måste se begåvningen i sin linda och hålla ut tills den blommar ? Visst är det vackert!

En del serietecknare har talat om positioneringen inom svenska serier och att det var många olika läger som bråkade förr.

Jag har också hört det där om positioneringar, om det handlar om att man tycker att det finns ett gäng grabbar som har ett kotteri nånstans i bushen eller om det handlar om att Ordfront/Galago ger ut en viss typ av serier och Kartago kanske ger ut en annan typ av serier, det vet jag inte. Det är hur som helst ingen egentlig skillnad, mer än att Kartagos böcker går ut i mycket större upplagor. Jag råkade se en intervju på Bokhora där Johannes Klenell babblade om att det har varit så mycket olika läger och konflikter i seriebranschen tidigare, ?men att det nu är en sommar av kärlek?. Det är ju ganska bakvänt, han vet inte vad han pratar om. Vi har aldrig haft några läger eller konflikter tidigare.

Du låter lite upprörd när du pratar om det här.

Jag irriterar mig på att han är så uppblåst. Han kom från ett praktikantjobb på ordfront och lyckades på tre månader tro att han hade startat hela serievågen i Sverige. Jag tycker att det var skandal när han fick serieakademins diplom för att han har åkt till Japan för skattepengar. Jag menar den som skulle ha diplomet var ju naturligtvis Mats Jonsson, som inte bara har varit den självbiografiska seriens främsta banérförare, utan också hela tiden varit en stor förläggare och tidningsredaktör. Jag sa det till den gode Sture, som ursäktade sig med att han hade lite dålig koll just på detta.

Det pratas ju mycket om utlandssatsningen av svenska serier.

Det är ju ett fåfängt projekt som får stor uppmärksamhet i Sverige men liten utomlands. Det är verkligen inget nytt, redan på åttiotalet trycktes våra svenska serier i Frankrike, USA, Ryssland, Tyskland? Jag har för många år sedan slutat arrangera utställningar och åka på dyra onödiga mässresor. Det är ju inget som gör någon nytta för lanseringen av svenska serier. Men det är ju roligt för tecknarna att få resa gratis. Jag har sedan många år slutat att försöka sälja svenska serier utomlands och omvänt tycker jag inte att det är någon idé att ge ut utländska serier i Sverige, de som man vill läsa finns ju redan på originalspråket på de utmärkta serieaffärer vi har i landet. Och framför allt finns det ju enormt mycket bra svenskt material att ge ut. Problemet är mera vad man ska välja bort av det bra, eftersom man inte kan ge ut allt.

Vad ska en serietecknare tänka på för att bli publicerad?

Publicerad i vad? I en tidning eller i en bok? Man måste redan från början bestämma sig för vad man vill göra. Jag tycker nästan alltid att en serie bör gå i en tidning först, allra helst i en dagstidning och sedan ger man ut en bok. Framför allt ska man ha något fängslande att berätta. Alla bra tecknade serier grundar sig i en intresseväckande idé, den ska vara så bra att man kan sitta runt en lägereld och berätta den utan bilder. Sen spelar det ingen roll om det är en skämtbild eller en sida eller en längre episk historia. Innehållet ska vara det bärande. Sen ska man bestämma sig för formatet: det finns enrutesskämt, så kallade ?panels? tillexempel Sara Granér, en strip som innehåller tre eller fyra rutor som Rocky, en helsida kallas även söndagserie därför att de är i mer eller mindre A-4 format som Arne Anka, eller en flersidors-serie, som något av Anneli Furmark. Eller en längre hel berättelse i ett album som Coco Moodyssons senaste fantastiska verk.

När man har bestämt sig för ett format kan man börja skissa upp det hela på papper för att se att det fungerar bra i sitt format. Man kan göra streckgubbar eller råa skisser och kisa med ögonen och se det färdiga framför sig, man kan hålla upp det framför spegeln. Det är värdelöst att bara sätta igång hejsvejs utan någon planering. Om man ändå börjar utan att veta vad man håller på med, om man börjar från börjar gör att se var det ska sluta? då blir det ofelbart så att man sitter och gör om allting femtioelva gånger från början. Ändå tycks alla gör just det, de första åren av sin karriär. När man väl har tuschat klart något och känner sig nöjd med det, bör man fråga sig: Är det detta världen behöver? Är det här något unikt som ingen annan har gjort förut. Innan man går upp till ett förlag eller en tidning.

Vad ska den som vill starta ett förlag tänka på idag?

Det är en fantastisk upplevelse man kan få av att producera böcker. Det är en så komplicerad och lång process att göra en bok, varje bok är som ett barn men lever med under många år. Det är en mycket lustfylld upplevelse att stå med den nytryckta, nyfödda boken i handen att det slår det mesta här i livet. Samtidigt kan det vara dramatik på högsta nivå: det är stora och dyra beslut man måste ta på en sekund som kan äventyra hela förlagets ekonomi. Och ingen finns det att fråga!

Jag förstår att många vill starta sina egna förlag, men att förlägga böcker handlar inte bara +om att välja material, redigera och trycka böcker, utan förläggeri handlar om att få hjulen att snurra. Om en bok inte säljer är det ett misslyckande. Det är ett misslyckande för läsaren och för upphovsmannen. Det är de närmaste två åren efter utgivningen som det verkliga arbetet tar vid: att distribuera boken, bearbeta journalister, och gå runt med den till bokhandlare och sälja in den. När jag drog igång Kartago 2001, visste jag mycket mer än vad jag visste 1979. Jag bestämde mig för att besöka varenda bokhandel i Sverige, för att de skulle lära känna Kartago. Det lyckades nästan. Men det var ett otroligt jobbigt arbete.

Det finns många som driver små förlag idag, och det är bra och det är otroligt vad mycket bara böcker det kommer fram på detta sätt. Men det är tråkigt att dessa inte böcker har någon distribution. Många av de här förlagen producerar inte boken om de inte får litteraturstöd. Förläggaren tror alltså inte på sin egen produkt tillräckligt, utan låter kulturrådet ta beslutet. Det är ju inte kulturrådet som ska bestämma vad som ska komma ut på marknaden? De här små förläggarna klagar alltid på att bokhandeln inte tar in deras böcker, men det beror ju på dem själva, hur de säljer in böckerna. Dessutom betalar de här småförlagen inte ut något garantibelopp till författarna, utan de tycker att författaren ska vara med och ta den ekonomiska risken. Då har man inte förstått själva grunden i att förlägga böcker. Böcker inte är en tillfällig konstutställning. Böcker är inte ett fanzine som bara några få kan ta del av. Böcker är något som har med massmarknad att göra, de ska komma ut i tusentals exemplar och nå fram till många människor. En bra bok har en förmåga att leva ett långt, långt liv, i generationer, mycket längre än andra konstarter.

De senaste tio åren har de populäraste serierna varit självbiografiska, ibland med drag av dokusåpa. Serietecknare verkar ju inte leva världens mest spännande liv varför jag ser många som ointressanta när de låter den här typen av berättande driva serien. Hur ser du på detta? Ser du några andra trender?

Det ligger i tiden fortfarande: allt som är dokumentärt och självutlämnande är intressant. Jag svarade ju lite på det tidigare, vad som gjorde Martins och Charlies serier så bra. Av någon anledning är den mest intressanta filmen den när man tjuvtittar in hos grannen genom fönstret och ser honom koka kaffe. Jag tror att det är på väg bort, men det kommer aldrig att försvinna helt. Däremot kommer det alltid nya trender. Vad som kommer just nu är generationsserier, romantiska skräckserier, fantasy, romaner omgjorda till tecknade serier, häftiga sinnesutvidgande flummiga serier ?