Sara Teleman

Sara Teleman berättar om sig själv:

 

FÖR ATT JAG KAN

Lisa på Bonnier Carlsen frågade mig: "Varför ritar du?", "Varför skriver du?".

Svar: För att jag kan.

 

Ett utförligare svar lyder: När jag var i tioårsåldern frågade min pappas frus mamma Birgitta (ja, jag har en stor familj):

- Vad vill du bli när du blir stor?

- Jag vet inte, sa jag.

- Sveriges första kvinnliga statsminister, inflikade pappa.

Birgitta låtsades inte om honom.

- Vad tycker du om att göra?

- Rita och skriva.

Birgitta funderade en stund.

- Du kanske skulle kunna bli journalist.

Journalist? Som Madickens pappa? Som Louis Lane? Som Tintin? Vilken dröm!

 

Men alla vet ju hur svårt det är att komma in på journalisthögskolan. Så när det var dags att välja utbildning sökte jag till Konstfack istället. Till linjen för grafisk design och illustration. Det är en bred utbildning med gott renommé där man kan bli allt från skådespelare till popmusiker. Själv blev jag skribent.

 

Under tiden på Konstfack började jag skriva för olika tidningar. Jag var tillsammans med en fotograf och vi sålde in reportage för att kunna resa och träffa spännande människor. Vi jobbade för SvD City, På Stan, Bibel och Darling. Post-Konstfack, post-fotografpojkvän och post-Bibel fortsatte jag ändå att skriva samtidigt som jag etablerade mig som illustratör. Jag ritade till olika sajter (som inte finns kvar), reklamkampanjer och lite till Dagens Nyheter. Att det tog så lång tid, nästan sju år, innan jag kombinerade text och illustration i "Gammal kaviar", är jättekonstigt.

 

Att ge ut en barnbok är den dröm jag aldrig vågade drömma. Bilderböcker är livets salt och att just jag har gjort en stor gul bok med en liten Misan i huvudrollen är för bra för att vara sant. Att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är blaha-blaha i jämförelse.

 

Just nu lägger jag sista handen på "Pirr!", en bok om kärlek för mellanstadieåldern och funderar på nästa bok om Misan och Lodenpappan. Annars hänger jag mycket med min dotter Barbro, 7 månader. Hon är döpt efter mina idoler BARbara Streisand och Robert BROberg. Och Barbro Lindgren, Bang och Lill-Babs "50-år-i-branschen" Svensson såklart.

 

RELATERADE ANEKDOTER

En dag när jag var fem och min storasyster Hanna var sju satt vi framför teven och kollade på ett program om fisk. Programmet inleddes med en stor rubrik över hela rutan. "Havets silver" läser jag högt. Hanna blir helt till sig och springer ut till mamma och pappa för att berätta. Det är då resten av familjen fattar att jag kan läsa.

 

Det värsta med att lära sig läsa var att jag inte fick låna bilderböcker längre. Mamma tvingade mig att välja kapitelböcker istället. Det var hemskt. Ända tills jag hade läst min första kapitelbok*.

 

*)Karius och Baktus

 

JAG - EN KLYSCHA

Jag har nog gått igenom alla de klassiska skrivarfaserna. Jag gjorde ett Beatlesfanzine som liten och hittade på egna sagor tillsammans med familjen och kompisar. Jag läste Anne Franks dagbok och började skriva dagbok i avsikt att bli läst och beundrad av hela världen. Jag improviserade teaterstycken inför min oändligt utråkade pappa ända tills han tvingade mig att skriva ner pjäserna så att han kunde se att det fanns ett slut på eländet. Jag skrev dikter och låttexter i mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och på Ölands folkhögskola. Min enda diktsamling skickade jag till Bonniers och när den inte blev antagen slutade jag tvärt med poesi. I 20-årsåldern målade jag tavlor som jag textade på à la popkonst. Och så dagbok igen. Och dikter förstås (Eller var det kortprosa?). Jag har ingen skam i kroppen. I samma veva började vi (min generation) att skriva för olika livsstilsmagasin. Och som vanligt följer jag strömmen och släpper min första barnbok ett år då rekordmånga debuterar. Dessutom skriver jag på ett filmmanus om 70-talister. Okej, jag är en klyscha. Men som det heter i låten med samma namn: "You can get it if you really want, but you must try". Och det är att försöka som är kul. När man lyckas, då är det ju över.

Utgivning

Sara Teleman

Sara Teleman

Sara Teleman berättar om sig själv:

 

FÖR ATT JAG KAN

Lisa på Bonnier Carlsen frågade mig: "Varför ritar du?", "Varför skriver du?".

Svar: För att jag kan.

 

Ett utförligare svar lyder: När jag var i tioårsåldern frågade min pappas frus mamma Birgitta (ja, jag har en stor familj):

- Vad vill du bli när du blir stor?

- Jag vet inte, sa jag.

- Sveriges första kvinnliga statsminister, inflikade pappa.

Birgitta låtsades inte om honom.

- Vad tycker du om att göra?

- Rita och skriva.

Birgitta funderade en stund.

- Du kanske skulle kunna bli journalist.

Journalist? Som Madickens pappa? Som Louis Lane? Som Tintin? Vilken dröm!

 

Men alla vet ju hur svårt det är att komma in på journalisthögskolan. Så när det var dags att välja utbildning sökte jag till Konstfack istället. Till linjen för grafisk design och illustration. Det är en bred utbildning med gott renommé där man kan bli allt från skådespelare till popmusiker. Själv blev jag skribent.

 

Under tiden på Konstfack började jag skriva för olika tidningar. Jag var tillsammans med en fotograf och vi sålde in reportage för att kunna resa och träffa spännande människor. Vi jobbade för SvD City, På Stan, Bibel och Darling. Post-Konstfack, post-fotografpojkvän och post-Bibel fortsatte jag ändå att skriva samtidigt som jag etablerade mig som illustratör. Jag ritade till olika sajter (som inte finns kvar), reklamkampanjer och lite till Dagens Nyheter. Att det tog så lång tid, nästan sju år, innan jag kombinerade text och illustration i "Gammal kaviar", är jättekonstigt.

 

Att ge ut en barnbok är den dröm jag aldrig vågade drömma. Bilderböcker är livets salt och att just jag har gjort en stor gul bok med en liten Misan i huvudrollen är för bra för att vara sant. Att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är blaha-blaha i jämförelse.

 

Just nu lägger jag sista handen på "Pirr!", en bok om kärlek för mellanstadieåldern och funderar på nästa bok om Misan och Lodenpappan. Annars hänger jag mycket med min dotter Barbro, 7 månader. Hon är döpt efter mina idoler BARbara Streisand och Robert BROberg. Och Barbro Lindgren, Bang och Lill-Babs "50-år-i-branschen" Svensson såklart.

 

RELATERADE ANEKDOTER

En dag när jag var fem och min storasyster Hanna var sju satt vi framför teven och kollade på ett program om fisk. Programmet inleddes med en stor rubrik över hela rutan. "Havets silver" läser jag högt. Hanna blir helt till sig och springer ut till mamma och pappa för att berätta. Det är då resten av familjen fattar att jag kan läsa.

 

Det värsta med att lära sig läsa var att jag inte fick låna bilderböcker längre. Mamma tvingade mig att välja kapitelböcker istället. Det var hemskt. Ända tills jag hade läst min första kapitelbok*.

 

*)Karius och Baktus

 

JAG - EN KLYSCHA

Jag har nog gått igenom alla de klassiska skrivarfaserna. Jag gjorde ett Beatlesfanzine som liten och hittade på egna sagor tillsammans med familjen och kompisar. Jag läste Anne Franks dagbok och började skriva dagbok i avsikt att bli läst och beundrad av hela världen. Jag improviserade teaterstycken inför min oändligt utråkade pappa ända tills han tvingade mig att skriva ner pjäserna så att han kunde se att det fanns ett slut på eländet. Jag skrev dikter och låttexter i mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och på Ölands folkhögskola. Min enda diktsamling skickade jag till Bonniers och när den inte blev antagen slutade jag tvärt med poesi. I 20-årsåldern målade jag tavlor som jag textade på à la popkonst. Och så dagbok igen. Och dikter förstås (Eller var det kortprosa?). Jag har ingen skam i kroppen. I samma veva började vi (min generation) att skriva för olika livsstilsmagasin. Och som vanligt följer jag strömmen och släpper min första barnbok ett år då rekordmånga debuterar. Dessutom skriver jag på ett filmmanus om 70-talister. Okej, jag är en klyscha. Men som det heter i låten med samma namn: "You can get it if you really want, but you must try". Och det är att försöka som är kul. När man lyckas, då är det ju över.

Sök bland våra böcker och författare

Sök bland våra böcker och författare